Bild är språk. Jag är intresserad av språk, av dess minsta beståndsdelar och av hur dessa kan tas isär och fogas ihop i ständigt nya sammanhang. En enkel form, en färg, en textur - ett ofärdigt påstående förhåller sig till ett annat - och plötsligt blir något sagt som aldrig tidigare uttalats.
Jag vet inte alltid vad jag vill säga förrän jag formulerar det. Jag vet inte vad jag söker förrän jag hittar det. Jag har inget ärende. Jag försöker stå ut med att inte veta hur det ska gå.
Allt vi känner, tänker, alla våra sinnesförnimmelser, varje idé, alla ting förhåller sig till och interagerar med rummet.
Det vi själva är, hela den värld vi kallar vår är otänkbar utan rummets begränsningar. Så förhåller sig också mitt arbete, min berättelse, till rummet. Varje moment, varje del står i avgörande relation till rum; tomrum, öppna rum, slutna rum, hålrum, mellanrum, privata och offentliga rum, gömda rum, glömda rum, faktiska rum o.s.v.
Ett inre rum tar ett yttre rum i besittning. Ett yttre rum sipprar in i ett inre. Mellan rummen finns väggar och avstånd, öppna portar och vattentäta skott. Det läcker in, det rinner ut. Jag fogar samman delar, jag anger en rytm. Med gränser definierar jag platser där det tidigare icke sedda beredes yta att uppstå.
Arbetet med shibori är ett destillat av ovanstående. Jag färgar kanter.